Gabriella.JPG

Hela mitt liv har jag sökt efter något bortom allt flyktigt. Bortom snabba njutningar, begär och behov. Jag kände att det fanns något mer inom mig. En plats där alla mina behov redan är tillfredsställda.

Jag minns hur jag såg på världen och människor runt mig och undrade varför de sprang runt så mycket. Varför de strävade efter lyckan någon annanstans? Jag hade ingen att prata med om dessa tankar. Jag vände mig inåt och bad om kvällarna, till något större än mig själv.

Jag kände mig malplacerad i världen och önskade så att finna ett sammanhang, där jag kunde känna mig ”hemma” med människor med samma upplevelse och önskan om att stanna upp och njuta av livet, istället för att fara omkring.

Jag stängde till viss del av mina behov, då jag inte såg hur jag kunde få dem uppfyllda och gjorde som de flesta runt omkring mig och som samhället önskade. Började sträva efter lyckan utanför mig själv, genom att försöka ”bli” någon.

När jag kom upp i övre tonåren sa min kropp ifrån. Jag levde efter att göra perfekt ifrån mig, vara perfekt. Jag kämpade för att vara mitt allra bästa i skolan och bygga upp en karriär som skulle göra mig framgångsrik. Vara den perfekta flickvännen och dottern. Dessutom kämpade jag med att ha den perfekta kroppen genom hård träning och strikt mathållning.

Till slut hade jag tagit död på livskraften inom mig. Jag hade valt en väg, där det yttre skulle uppfylla mig, istället för att känna mig nöjd med den jag redan var, hel och komplett.

Min kropp sa tvärt nej. Jag gick in i väggen och brände ut mig långt innan det fanns någon begrepp för detta.

Jag var på botten. Ville inte leva mer. Orkade inte.

Men jag hade fortfarande, om än en svag, kontakt med ljuset inom mig. Jag trodde på att ljuset var starkare än mörkret. Jag hade hört ett uttryck: "Om du går in i ett mörkt rum och tänder en tändsticka så skingras mörkret.”

Så även om mörkret känns stort, så är alltid ljuset, hur litet den än må vara, alltid starkare.

Den tanken gav mig styrka och hopp att ta ett steg i taget, vidare i livet.

På vägen till läkning har jag utbildat mig inom kroppsterapi, personlig och andlig utveckling och holistiskt kroppsträning.

Jag har mött och hjälpt många som varit där jag en gång var. Genom ödmjukhet inför livet har jag haft glädjen att hjälpa andra till att hitta tillbaka till ljuset i deras liv och skapa ett liv där de lever inifrån och ut, istället för utifrån och in.

Allt i livet ger oss en chans att utvecklas och växa. Jag tror att vi föds hela och kompletta att möta världen och jag tror också att vi är här på jorden av en anledning. För att utvecklas och helas. Bara vi är modiga nog att se det. Se att det finns ett syfte med det vi möter, hur tufft och utmanande det än må vara.

Jag har inte alla svaren. Jag vet inget. Men jag väljer att tro på att vi kan skapa våra liv på allra bästa sätt, utifrån där vi är. Vi kan alltid välja hur vi bemöter det som sker och vi kan alltid välja hur vi väljer att tänka på det som händer (och inte händer).

Relationer är den största och bästa möjligheten för utveckling. När vi möter en annan människa i en nära relation har vi möjlighet att möta oss själva genom den. Vi speglar varandra.

Vi behöver lära oss att kompromissa för att mötas.

Vi behöver stå upp för oss själva men också lära oss att kliva åt sidan och se på oss själva utifrån. Inte alltid så kul kanske, men ack så lärorikt.

Jag tror att vi människor är kärlek under ytan, under alla andra olika känslor. Jag tror att vi blir rädda när vi inte känner kontakt med kärleken inom oss och det kommer ut som ilska, frustration, avundsjuka, hat, vrede, missunnsamhet med mer.

I relation till andra har vi möjlighet att hitta tillbaka till kärleken inom oss själva och komma ännu djupare i vår kontakt med kärleken inom oss. Kärleken till andra ökar ju mer kärleken till oss själva ökar. Det blir till en positiv spiral.

Jag tror att vi kan bli inspirerade av andra som gått vägen före oss. Vi kan lära oss genom att se hur de har gjort. Men vi behöver alltid göra vår egen resa. Möta vårt egna inre mörker och tända ljuset där. Det kan ingen annan göra åt oss.

Men vi kan be om hjälp. Vi kan sträcka ut en hand och få stöd på resan till kärleken till sig själv.

Jag har hållit i händer på min resa. Nu är jag gärna en hand för dig att hålla i på din resa, genom de kurser och tjänster som jag erbjuder på egen hand och tillsammans med min man Daniel.

Jag önskar dig all glädje på din resa till att hitta tillbaka till kärleken till dig själv.

Med kärlek, Gabriella